Andra och tredje luften under vingarna

Det kommer att dröja nästan ytterligare tio år innan jag åter får uppleva hur härligt det är att flyga.  Flygintresset stegras för varje år som går under tonåren och 1971 som 16-åring, bestämmer jag mig för en ansökan till Flygvapnets sommarkurs. Min bäste kompis är också en anledning till att jag gör det, eftersom han året innan kommer med på kursen som går på F10 Ängelholm. Han söker detta år också, och tänk, vi kommer båda med på vårt första val, F17 Kallinge, tre veckor i augusti. Nu äntligen kommer stunden då man ska få känna på ett eventuellt framtida jobb. Vi vet att vi med all säkerhet kommer att få minst en flygning, den s k ”muckarflygningen”, men det kommer att bli tre, nästan fyra.

Vi bor båda i Skånes Viby, sex kilometer sydost från Kristianstad och lika långt från Rinkaby flygfält på vägen mot Åhus. Konstigt nog besöker vi inte flygfältet och Kristianstads Flygklubb, trots närheten och att vi slipper cykla eftersom vi har mopeder.. Jag förmodar att det inte är häftigt nog med SE-, utan det är de tre kronorna som lockar mer.

Vi bestämmer oss för att köra moped till F17 och på söndagen innan kursen börjar startar vi den nästan nio mil långa färden. Vi använder riksväg 15 som går genom hela Blekinge. Det blir en mellanlandning hos kompisens morföräldrar i Karlshamn och en hos mina farföräldrar som bor mellan Karlshamn och Ronneby. På båda ställena blir vi väl mottagna och bjudna på mat.

Väl framme på F17, en av kursledarna hand om oss: Alf Ingesson Thoor. Det är bara vi två som kommit. Efter att ha installerat oss i Kasern 22, frågar Alf om vi vill följa med ned till Blekinge Flygklubb och flyga en sväng. Vad svarar man på det? Inget annat än JA TACK! När vi kommer ner till hangaren öppnar vi upp portarna och där inne står en vackert röd skönhet med vita vingspetsar: D.H. 82A Tiger Moth med registreringen SE-CWG. Känns den igen? Detta är den Moth som Pär Cederqvist flyger med idag, fast renoverad och ommålad. Han köper den i kompanjonskap i början av 1974. Vi har inga kameror med oss, men jag kommer att stråla samman med detta flygplan längre fram i min ”flygkarriär”. Här är en bild när den besöker Rinkaby 1975.

Beklagar den dåliga bildkvalitén, som beror på det svårskannade fotopapperet.

Vi hjälper Alf ut med planet. Han ger oss en läderflyghuva och ett par flygarglasögon. Gissa om man i denna stund känner sig som Biggles. Jag kliver ner i den främre sittbrunnen, spänns fast ordentligt och sedan bär det iväg. Det blir en stjärtsväng över fältet, men det är en flygtur, om än kort, som etsar sig fast i minnet. När vi båda flugit är det dags för arbete. Alf ger oss varsin trasa och sedan blir det till att torka bort all kletig olja som sprutar ut ur motorn under flygningen.                                                                                                                    Med hela denna upplevelse surrande i huvudet, blir det inte svårt att somna på kvällen. Kan en sommarkurs börja bättre än så här?

Kursprogrammet kommer sedan att innehålla ett program som liknar det jag kommer att göra tre år senare, när jag rycker in som värnpliktig, fastän nu mer som en light-produkt (det ordet fanns nog inte i ordlistan i början på 70-talet). Kurschef är löjtnant Ulf Mähler och deltagarna kommer från hela landet. Det finns också de som har körkort. Jag kommer speciellt ihåg en kille som har en MG Midget. Det är häftigt när man får åka med en sväng. Passar liksom in i miljön på något sätt. Första veckan får vi prova på gröntjänsten med excercis, fältövning. Senare blir det banskjutning. Vad gäller skjutningen är det salongsgevär kaliber .22 som gäller för oss yngre, medan de äldsta skjuter med k-pist 9 mm. Avundsjuk, eller? Jo, ganska mycket. Några år senare känns ändå inte k-pisten så väldigt häftig jämfört med AK4:an.

Vissa dagar får vi vara med ute på linjen och titta på verksamheten. Det blir även tid att sitta i gröngräset och titta på Lansen som startar och landar. Tyvärr saknar vi kamera men trots det fastnar intrycken på näthinnan.

En kväll besöker vi flygklubbens segelflygare. Här blir det åter igen en kick av hur härligt det är att flyga. Jag får följa med i framsits i en av klubbens skolflygplan, en Bergfalke II/55 med registreringen SE-SYZ. Denna har en huv som påminner om ett växthus, medan den andra, en Bergfalke III  och registreringen SE-TEN, har en helt slät huv. Detta är första gången jag är nära ett segelflygplan och det känns häftigt när man drar i väg efter bogserflygplanet, kommer upp på höjd, kopplar ur och sedan får prova på att ljudlöst sväva omkring i lufthavet och även spaka själv. Detta är en så pass stor upplevelse, att jag året efter sommarkursen börjar ta segelflygcertifikat på Rinkaby flygfält.

Annonser
Det här inlägget postades i Min flygdagbok. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Andra och tredje luften under vingarna

  1. Leif Athle skriver:

    Jag ber dig Kenneth. Lägg in denna härliga berättelse på våran ”F17-sida”. Bergfalke SE-TEN var mitt älsklingsflygplan. (Hon ligger vist ner i Landskrona nu). Hon hade trimmroder som ingen i klubben var intresserad av. Därför behövde man inte köa för att få flyga. Vi hade ju även då ett tag SYZ och SYX. ock en Granau Baby. Har nog några hundra timmar i ”Tennen”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s